Eller åtminstone något åt det hållet.

För ett år sedan den första advent blev Frey akut sjuk efter att ha varit dålig i magen ett par dagar. Hans immunförsvar gav sig på hans ledvätska med väldiga smärtor som följd.

Jag minns så väl den där dragträningsrundan med cykel då jag upptäckte att han var riktigt dålig i magen och att han inte klarade av att prestera lika bra som jag var van vid. 

Vi vände genast hemåt i sakta mak.

Så följde ett par dagar med täta utgångar för Freys del tills morgonen första advent då jag vaknade och visste att något var väldigt fel.

Frey är alltid vaken först, kommer gärna upp i sängen och ser till att man vaknar. 
Inte den här morgonen...... han låg på en av hundplädarna vid sängen och viftade på svansen med ett förbryllat uttryck i ansiktet.

Jag gick upp, tog på mig morgonrocken, Frey låg kvar på golvet, försökte resa sig, men kunde inte.
En iskall hand kramade mitt hjärta, min lille pojk, vad var fel?  Tusen tankar, närapå storm ute, hur skulle vi lösa det här?

Lyfte ut honom så han fick kissa, han åt sin frukost men sen var det stopp, han blev liggande.

Jag blev liksom blockerad, visste inte hur vi skulle ta oss till en veterinär. Tog en kort morgonprommis med Storm för att klara tankarna och rasta av honom. När jag kom tillbaka hem hade sambon bokat taxibåt och bilskjuts åt oss med sin syster. Bagarmossen ville inte ta emot oss då de hade fullt på sin smittavdelning och var rädda för att det Frey hade var smittsamt, Södra Djursjukhuset kunde ta emot oss, däremot.

Så först åkte vi specialbokad taxibåt till Stavsnäs. Båtens kvinnliga kapten tog den mest skonsamma vägen, där det gick minst sjö för att inte Frey skulle oroas i onödan, guldstjärna till henne!

I Stavsnäs mötte sambons syster med vår bil.

Och jaaaa, de som känner oss vet att vi lyckades bli inblandade i en seriekrock i Södra länken och fick åka polisbil till djursjukhuset då vår bil blev skrot.

Guldstjärna till poliserna som efter viss tveksamhet tog beslutet att köra oss hela vägen.

Frey blev kvar på djursjukhuset ett par dagar och hade sedan en månads sjukskrivning.

Vad har nu detta med skrockfullhet att göra undrar ni?

Jo, jag går aldrig under stegar, har aldrig nycklar på bordet, går aldrig på A-brunnar mm mm.

Och sedan ett par dagar innan första advent har Frey inte dragtränat med cykel och jag har ständigt kollat konditionen på hans alltid lika fina högar.

Så skrockfull, jaaa det är jag nog.

Nästa vecka törs jag nog återuppta dragträningen, under tiden styrketränar vi i skogen.

 

Kram på er  :)