Jul!!

Det är kvällen före julafton. Den där kvällen då man slår in julklappar, fixar Jansson och griljerar skinkan. Och ja, det gör förstås jag också, uppmuntrad av en liten flaska gott bubbel.
Julmusik på radion, tända ljus i huset, goda dofter.
Bara jag och hundarna och katten.

 

Julstress är inget som finns i min värld. Kan komma på mig själv med att nynna med i julmusiken på ICA eller i någon annan affär. Och tänk så gott ett leende kan göra stressade medmänniskor.
Nä julen är lugn och ro och mycket mys. Att vara med nära och kära, att ha mjukisbyxor på sig så det finns plats för all god julmat :) Att ha tid att göra det man tycker om, att fundera på vad som kommer hända nästa år? Vad man kommer att göra och hur man ska göra det?
Men än är det ”bara” jul och minst en vecka kvar till det nya året.
Så man kan luta sig tillbaka och bara vara en tid.

 

Själv längtar jag förstås efter snö och att det ska bli vinter. Här är det 7-10 grader varmt och liknar väl mer vår än vinter är jag rädd. Både skrämmande och irriterande. Vi har redan haft två helt misslyckade vintrar och jag står inte ut med tanken på en till!! Så är det bara.

 

Avbröt skrivandet en stund för en månskenspromenad med hundarna. Vi strosade runt och småpratade lite, månen lyste upp vår väg så ingen pannlampa behövdes. Gjorde ett litet besök på kyrkogården för att prata med en viss person en stund, hundarna var med och satt så fint bredvid mig. Du, jag tror faktiskt att du skulle gilla Storm och Frey…..

 

Nu är julskinkan klar att avsmakas och sedan kan man dra sig tillbaka med en bra bok och invänta tomten.

 

En riktigt God Jul önskar jag er alla mina kära vänner och ett fantastiskt Gott Nytt År!

 Grabbarna vid sin julstrumpa <3 
 

Nio år!

Tiden går fort men har ändå fyllts med så oändligt mycket. Storm fyller nio år idag, nio år!!
Det känns som att åren bara flugit iväg och samtidigt har vi hunnit med så mycket och så mycket har hänt i vårt liv tillsammans. Och så mycket finns kvar att uppleva tillsammans <3

 

Det var en lång väntan på Storms entré i vårt liv, en väntan fylld med förberedelser och längtan och förväntan.

Jag minns att hans namn kom till mig i en dröm och att det första jag sa på morgonen när jag vaknat var: "Storm ska han heta förstås!" Detta var säkert minst ett halvår innan han ens var född :)

 

När han och hans syskon var 6 veckor var vi på besök och fick hjälpa till att ta ut alla valparna på gården. En flock knubbiga, bedårande malamutevalpar. Plötsligt kommer en av dem tultande och sätter sig på mina fötter, det var lille Storm och mitt hjärta var för evigt förlorat till denna underbara varelse <3

 

Nästa gång vi sågs var när det var dags att hämta hem honom. Det var i början av februari. Han sov i mitt knä i bilen, som ett varmt litet knyte, förvånansvärt lugn. Vägen hem var lång och bilfärden var bara början, därefter klev vi ombord på Waxholmsbåten för vidare färd. Storm fick naturligtvis en egen stol ombord och även där rullade han ihop sig tog det hela med ro. Sista biten hem var i öppen båt i februarikyla,då satt han hopkurad innanför min dunjacka. Ingen rädsla visade han, vi var liksom ett från allra första början.

 

Första kvällen hemma var jag mest rädd att han skulle drunkna i vattenskålen eftersom han var så trött efter resan att han somnade med nosen i skålen innan han druckit klart. Han sov på natten i sin hundsäng intill vår säng och trots att det var vinter och kallt och lite stökigt att komma ut i tid blev han rumsren förvånansvärt fort.

 

Jag var hemma första veckan för att han skulle få acklimatisera sig ordentligt men sedan fick han följa med mig till jobbet. Han var med mig i båten i isrännan över till Nämdö. Han satt framför mig på fyrhjulingen tills vi kom fram till jobbet på öns lilla postkontor och när det var dags att hämta post och köra ut den till lådstoppen satt han i ett av facken på flakmopeden där jag bäddat med en tjock frottéhandduk. Det var alltid självklart att han skulle vara med överallt och han tog det mesta med ro.

 

När han kom upp i unghundsålder började jag känna att jag skulle vilja ha större kunskaper om hund och hur man på bästa sätt tränar och formar sin hund. Detta ledde till en utbildning till hundinstruktör och sedan vidare till hundpsykolog, något jag är oändligt tacksam för idag. All kunskap och alla nya vänner jag fick på vägen är guld värt, och Storm han har gått alla utbildningar tillsammans med mig. På något sätt tog mitt liv nya vägar när Storm kom in i det, jag växte som person, vi växte tillsammans.

 

Så mycket som vi upplevt tillsammans, fjällvandringar, slädturer med övernattning, alla våra turer i skog och mark här på Nämdö, alla stunder då bara han och jag "pratat" om viktiga saker, känslan av samhörighet <3

 

Idag kan vi läsa varandra utan och innan, jag älskar att möta hans blick och se den oändliga visheten där. Att möta hans blick och känna kärlek och tillit och samförstånd. 

 

Storm, du är en av de absolut viktigaste individerna i mitt liv och jag vill dela många fler år med dig älskade vän.

 

Grattis på nioårsdagen världens mest underbara Storm <3

 

Rädslor

Älskade "lilla" Frey har ju sina egna idéer om vad som är farligt och inte farligt.
Han har alltid varit en lite försiktig kille som tar lite extra tid på sig när det gäller saker som kan uppfattas som lite läskiga. Läskiga saker kan vara allt från stora vita fågelfjädrar till en golvlist som glänser i lampskenet.
 
Jag har tidigare skrivit om Freys rädsla för fjädrar och vad den bottnar i (enligt min egen gissning då jag inte var på plats just de sekunder då han blev så rädd).
Det här med rädslor är lite fascinerande när man är beteendenörd men också lite skrämmande då de kan dyka upp när som helst och av helt olika orsaker och när man minst anar det.
 
Som hundpsykolog vet jag ju hur viktigt det är att inte ömka en rädd hund då man riskerar att hunden får bekräftat hur läskig och skrämmande situationen är. Dock vill man ju finnas där som stöd åt sin hund samtidigt som man vill nonchalera det som verkar skrämmande för att visa att jag själv inte finner något skrämmande i situationen. Det sista verkar inte spela någon som helst roll för Frey, både jag och Storm kan vara helt oberörda av det som skrämmer Frey, han blir upprörd oavsett. Däremot fungerar jag som en sorts tankstation för mod och för att samla kraft att ta itu med situationen, även Storm har en viss roll som tankstation.
 
Som exempel kan vi ta dagens hemresa från fastlandet.
Först när vi skulle gå ombord på metallandgången till båten blev det förstås tvärstopp även om både jag och Storm gått uppför den lugnt och tryggt. Men inte Frey inte, det här var den läskigaste landgång han någonsin sett och jag fick gå tillbaka för att sedan gå med honom steg för steg med massor av uppmuntran och en näve godis. Väl ombord får man som djurägare sitta längst bak i båten. I de flesta fall helt ok men i den här båten skramlar maskinerna som värst här och golvet är halt, det finns heller ingenting att sätta fast sina hundar i utan allt möblemang är löst, inte så praktiskt för mig som hundägare.
Frey hoppar upp i soffan bredvid mig och vägrar gå ner på det läskiga golvet igen, trots att Storm lugnt lagt sig alldeles bredvid. Jag diskuterar inte frågan med min rädda lilla kille utan låter honom sitta kvar och tänker ut en bra förklaring om personalen skulle ha några invändningar.
Frey sitter alldeles intill mig och har nosen under min haka mesta tiden av resan, han andas häftigt och är helt klart obekväm i situationen.
Jag sitter still, har armen lätt om hans rygg och har huvudet stilla, småpratar glättigt med honom och delar ut godis till både honom och Storm. Återigen känner jag att om någon skulle studera mig skulle de antagligen betrakta mig som galen, men jag är gammal nog att inte bry mig om den saken. Mina hundars väl är det viktigaste för mig. Frey sitter alltså hos mig och tankar kraft under den timme vår båtresa tar. När jag reser mig och tar på mig min jacka hoppar han ner på golvet och liksom vet att vi är framme närsomhelst.
Att komma av båten var inga problem, det gick i flygande fläng :)
 
Hur vet jag att jag fungerar som styrkekälla och trygghet för Frey?
Det faktum att han trots att han är rädd faktiskt tar sig igenom situationen bara han får göra det på sitt sätt och i sin egen takt måste betraktas som att han får det stöd han behöver, annars skulle han antagligen totalvägra.
Och jag i min tur har skaffat mig förmågan att strunta fullständigt i om någon rynkar på näsan och fnyser åt min hund och mig för att det tar tid att gå ombord på båten eller vad det än må vara. Nog så viktigt att kunna fokusera på sin rädda hund istället för att bry sig om vad andra kan tycka och tänka.
 
Frey jobbar med sin rädsla för fjädrar, i nästa moment tar han faktiskt upp fjädern i munnen och jag blir så glad att jag glömmer att fota :)

stormofrey.blogg.se

Livet med mina fantastiska polarhundar Storm och Frey i vårt örike på Nämdö i Stockholms ytterskärgård. Glädje, tårar, lycka och sorg.

RSS 2.0