Där är jag nu, och har varit sedan drygt tre veckor.

 

Det var då Samson och Frey rök ihop i ett rejält slagsmål. Vad som startade det hann vi aldrig se. Kanske fick Frey nog av Samson i värmen och sa ifrån, kanske vaktade Samson någon av sina pinnar, vi vet inte.
Ett slagsmål är oftast inte heller hela världen och känslorna brukar lägga sig ganska snabbt och saken vara löst.
Bara det att så var inte fallet den här gången. Frey släppte bråket omgående och tyckte att de skulle stryka ett streck över det hela, men det tyckte inte Samson. Han lugnade sig inte och ville på Frey igen.

 

Mina erfarenheter av slagsmål mellan Frey och Storm är att det går över snabbt och vi brukar ta en gemensam promenad och lugna ner oss och låta adrenalinet lägga sig. Sedan har allt varit frid och fröjd igen.

 

Men så är det inte nu. Vi har hållit hundarna åtskilda sedan slagsmålet. Går promenader med en i taget, huset är avdelat med kompostgaller, man måste ständigt tänka sig för så inte situationen förvärras......

 

Jag har den bästa av de bästa med mig som ledsagare i det här, min uppfödare och vän.
Vi har en arbetsplan och jag följer den, inte mycket förändras. Ena dagen kan Samson göra en lekinvit mot Frey för att nästa dag spänna ögonen i honom. Jag vet att det måste få ta tid att hitta en lugn grund att börja bygga upp relationen mellan hundarna igen, att det förhoppningsvis kommer att funka. Men det finns såklart inga garantier...

 

Jag har anat att ett bråk borde komma. Samson är som en ångvält och har varit sedan han var liten. Nu är han en unghund med allt vad det innebär, en unghund deluxe dessutom. Man kan nästa se hormonerna flyga omkring i honom. Föga anade jag dock att vi skulle hamna i den här situationen.
Oj vad jag önskar att Storm vore kvar hos oss, han var den som styrde upp saker och ting, Frey har alltid varit närmast för snäll, inte satt några gränser för Samson.

 

Vardagen gör sig påmind, tider att passa och saker som måste utföras. Tillvaron känns stundtals olöslig. Ibland när jag och Samson är ute forsar tårarna och jag önskar att jag bara kunde säga till honom att han måste vara snäll mot Frey. Frey som lägger ner ett jättejobb på att visa fredliga avsikter, ofta för döva öron. Ibland undrar jag faktiskt om de ens pratar samma språk.....

 

Det man inte får glömma i allt det här är att Samson också är så väldigt go, så smart och rolig och att vi älskar honom så högt. Hade vi bara haft honom som ensam hund hade jag köpt all galenskap, ridit ut stormen och väntat på att den vuxna Samson kommit ut på andra sidan, inga problem. 
Men vägen dit är lång och vi har också Frey att ta hänsyn till, och vi mår inte helt bra någon av oss i rådande situation.
Tanken att omplacera Samson dyker upp någon gång varje dag, samtidigt som det absolut inte är det jag vill, om hjärtat får tala. Det är som att förnuftet försöker förbereda mig på att det kan bli så. Jag kämpar emot, hoppas att det ska bli bättre, att vi kommer att lyckas.

 

Som hundägare känner jag mig totalt misslyckad, alla mina kunskaper till trots så sitter vi som i en rävsax och jag vet inte hur det här kommer att sluta.
Alla planer  som gått i kras, långa vandringar med mina fina killar. Till hösten skulle vi börja dragträna, jag skulle få ett fantastiskt litet tvåspann med både energi, styrka och klokhet.
Vi är väldigt långt därifrån just nu.......