För dig som undrar hur det går med Samson och Frey.
Kan knappt tro att det gått så pass lång tid och att vi kämpat så länge.
Sakta, steg för steg med både magkänsla och fingertoppskänsla.
Sju långa månader har gått sedan kaos inträdde i vårt liv när Samson på fullaste allvar gav sig på Frey.

 

Tänk att man kan ha ett sånt tålamod, och en sån stark önskan att nå sitt mål. Att tålamod och målsättning kan ge resultat. Att detta i kombination med egna och andras kunskaper och pepp från vänner och familj kan föra oss framåt, framåt mot vårt mål. Målet att kunna leva tillsammans på ett för alla bra sätt.

 

Om jag förstått där i augusti när allt elände startade hur länge vi skulle få kämpa för att kanske få ordning på tillvaron undrar jag om vi skulle vågat satsa på det.....
Nu har det gått sju månader, så var står vi idag?

 

Eftersom kastreringschippet gav en så bra effekt på Samson bestämde vi oss för att genomföra en "riktig" kastrering när chippet var på väg att gå ut. Det känns fantastiskt att tack vare chippet ha haft möjligheten att kolla om kastrering skulle kunna vara en hjälp, för det vet man ju aldrig riktigt säkert innan.

 

Vi har släppt  ihop grabbarna för lek på tomten några gånger och det uppskattar de båda två, det finns ingen aggression dem emellan. Men, Samson går bananas i leken och uppfattar inte Freys signaler om att det kan vara nog nu så vi får vara noga med att avbryta innan det går överstyr. Min största rädsla är just att Frey ska få nog och fräsa ifrån och att Samson är så taggad av leken att det blir slagsmål. Därför måste vi hjälpa Frey att avbryta innan det blir för sent.

 

Promenaderna funkar fint, stunderna i soffan också.
Vi har fortfarande kompostgaller hemma och skiljer dem åt vid matdags och vid alla tillfällen när vi inte har full stenkoll på läget. Bägge har sina favoritdelar av huset både på Nämdö och på Djurö så vi delar av efter det.
Det är fortfarande en bit kvar innan vi kan ta bort kompostgallret inomhus. Kanske kan vi aldrig riktigt göra det, och då får det vara så.
Som jag skrivit tidigare kan vi nog aldrig räkna med att ha dem så tätt inpå varandra som Storm och Frey levde, och då får det vara så.

 

Vi har ändå nått så här långt och det är, uppriktigt sagt, mer än jag vågat hoppas på. Vi har ett fungerande liv tillsammans och det har varit värt varenda sekund jag lagt ner på mina älskade pojkar.
Goa, tålmodiga och kloka Frey. Goa, galna lillebror Samson.
Kanske kan jag ge mig själv en liten klapp på axeln för nog är det bra jobbat?!

 

Nu hoppas vi att det goda fortsätter att ha grepp över oss!