Trygga med varandra och de rutiner vi ändå har, var och en har sin plats i bilen, båten och hemma, sin matplats och ja allt sånt som kan vara viktigt. För Frey är det mer viktigt med rutiner än för Storm. Storm är också en viktig källa till trygghet för honom. Storm är cool i de flesta lägen, tar det som det kommer liksom.

 

Nu på sommaren går vi upp tidigt, tidigt på morgonen för att ta dagens långprommis. Det är svalt och skönt så tidigt men också påfallande folktomt. Att ha den här stunden, bara vi tre, alldeles ensamma i världen är sååå skönt. En glädje i att ingen annan tycks ha upptäckt hur underbart det kan vara en tidig sommarmorgon, att få ha allt det vackra för sig själv. Hundarna får i lugn och ro nosa runt och läsa av vad som hänt det senaste dygnet, vi småpratar lite och bara njuter av tillvaron.

 

Än så länge hänger Storm med, en timmes morgonprommis är vad han är nöjd med, förutom de vanliga kortare kissrundorna längre fram på dagen och, förstås, att få vara med oss så mycket som möljligt.

Jag vet att till hösten, när Frey och jag vill gå längre sträckor och jobba upp styrka och kondition kommer han inte att kunna följa med och det krossar mitt hjärta, han som älskar skogen. Det kommer att krävas planering och tid att tillgodose bägges behov. Storm måste få sina strövtåg i skogen, på sina villkor, men Frey måste också få utlopp för sina behov. 
Tanken att jag kommer att få lämna Storm hemma och ge mig ut på träning med bara Frey är inte rolig. Men vi får helt enkelt försöka lösa det på ett sätt som passar så bra som möjligt för alla.

 

Jag är ändå glad att han orkar hänga med oss så pass mycket som han gör, han är en gammal man, sover mycket och drömmer, är stel i kroppen. Sånt som hör till ålderdomen. I hans blick ser jag ännu bus, liv och glädje och han har tränat oss väl i att lyssna på hur han vill ha det <3

 

Jag sätter värde på varje dag vi har tillsammans med dessa fina killar. Ibland har jag dåligt samvete för att tiden inte räcker till riktigt under perioder av mycket jobb, men de verkar ha mindre bekymmer med den saken än jag så jag får försöka styra om tankarna vid de tillfällena. Men ni vet hur det är när det känns som man inte räcker till. 

 

Igår fick Storms bror somna in, omgiven av sin älskade familj. Jag kan känna deras sorg och förlust och sörjer med dem, tankarna på dem fanns i mitt huvud hela dagen. Det blev också en påminnelse om hur fort tiden går och gav mig en ångestfylld känsla av att snart är vi själva där, vid vägs ände.

Ta hand om varandra och ta vara på tiden tillsammans <3