För snart en månad sedan somnade du in, min älskade vän.

Veckan innan låg du och jag i gräset och pratade och det var då jag mötte din blick och såg det där jag bävat för så länge. Du var trött nu och hade ont i kroppen och allt svårare att röra dig. De långa turerna i skogen var blott ett minne. Din blick höll kvar min och talade från själ till själ. Du var så tydlig och jag gick sönder, vi skulle ju ha en sista semester tillsammans.......

 

Men så blev det inte....

 

Vi fick några dagar till på oss, dagar då vi bara var tillsammans, gick korta prommisar bara du och jag, åt jordgubbar, pratade. Jag kunde sitta hos dig, smeka din päls och bara suga in din doft, ville aldrig glömma din doft. Ville inte att du skulle lämna mig. Hur skulle jag klara mig utan dig!!! Du som så troget följt mig i vått och torrt i alla år.....

 

Så kom den, en av de hemskaste dagarna i mitt liv, det var dags, våra vägar skulle skiljas åt.

Du låg i min famn när du somnade, jag grät och viskade hela tiden i ditt öra, höll din tass, jag kände hur du lämnade mig, ville stoppa det, mitt hjärta krossades.... inget blir någonsin som förut igen

 

En månad har gått, jag saknar dig fortfarande så jag går sönder. Saknaden kommer i vågor och jag är helt försvarslös mot den.

 

När jag åkte för att hämta din urna hos veterinären protesterade hela min kropp mot att du inte längre fanns kroppsligen hos mig, mina händer darrade så jag knappt kunde få upp legitimationen ur plånboken, det var så overkligt.

Men vi har bestämt, du och jag, var din aska ska spridas. Jag vet precis var och det skall vara en kall och krispig höstdag, en sån där fin dag då du och jag kunde vandra i skogen hur länge som helst.

 

Ibland känner jag din närvaro så tydligt, tror att du finns här hos oss och vakar över oss. Vi kan bara inte se dig längre 💕

 

För alltid i mitt hjärta älskade Storm