Jag har tidigare skrivit om Freys rädsla för fjädrar och vad den bottnar i (enligt min egen gissning då jag inte var på plats just de sekunder då han blev så rädd).

Det här med rädslor är lite fascinerande när man är beteendenörd men också lite skrämmande då de kan dyka upp när som helst och av helt olika orsaker och när man minst anar det.

 

Som hundpsykolog vet jag ju hur viktigt det är att inte ömka en rädd hund då man riskerar att hunden får bekräftat hur läskig och skrämmande situationen är. Dock vill man ju finnas där som stöd åt sin hund samtidigt som man vill nonchalera det som verkar skrämmande för att visa att jag själv inte finner något skrämmande i situationen. Det sista verkar inte spela någon som helst roll för Frey, både jag och Storm kan vara helt oberörda av det som skrämmer Frey, han blir upprörd oavsett. Däremot fungerar jag som en sorts tankstation för mod och för att samla kraft att ta itu med situationen, även Storm har en viss roll som tankstation.

 

Som exempel kan vi ta dagens hemresa från fastlandet.

Först när vi skulle gå ombord på metallandgången till båten blev det förstås tvärstopp även om både jag och Storm gått uppför den lugnt och tryggt. Men inte Frey inte, det här var den läskigaste landgång han någonsin sett och jag fick gå tillbaka för att sedan gå med honom steg för steg med massor av uppmuntran och en näve godis. Väl ombord får man som djurägare sitta längst bak i båten. I de flesta fall helt ok men i den här båten skramlar maskinerna som värst här och golvet är halt, det finns heller ingenting att sätta fast sina hundar i utan allt möblemang är löst, inte så praktiskt för mig som hundägare.
Frey hoppar upp i soffan bredvid mig och vägrar gå ner på det läskiga golvet igen, trots att Storm lugnt lagt sig alldeles bredvid. Jag diskuterar inte frågan med min rädda lilla kille utan låter honom sitta kvar och tänker ut en bra förklaring om personalen skulle ha några invändningar.
Frey sitter alldeles intill mig och har nosen under min haka mesta tiden av resan, han andas häftigt och är helt klart obekväm i situationen.
Jag sitter still, har armen lätt om hans rygg och har huvudet stilla, småpratar glättigt med honom och delar ut godis till både honom och Storm. Återigen känner jag att om någon skulle studera mig skulle de antagligen betrakta mig som galen, men jag är gammal nog att inte bry mig om den saken. Mina hundars väl är det viktigaste för mig. Frey sitter alltså hos mig och tankar kraft under den timme vår båtresa tar. När jag reser mig och tar på mig min jacka hoppar han ner på golvet och liksom vet att vi är framme närsomhelst.
Att komma av båten var inga problem, det gick i flygande fläng :)

 

Hur vet jag att jag fungerar som styrkekälla och trygghet för Frey?
Det faktum att han trots att han är rädd faktiskt tar sig igenom situationen bara han får göra det på sitt sätt och i sin egen takt måste betraktas som att han får det stöd han behöver, annars skulle han antagligen totalvägra.
Och jag i min tur har skaffat mig förmågan att strunta fullständigt i om någon rynkar på näsan och fnyser åt min hund och mig för att det tar tid att gå ombord på båten eller vad det än må vara. Nog så viktigt att kunna fokusera på sin rädda hund istället för att bry sig om vad andra kan tycka och tänka.