Storm går fram till min säng, samlar sig och hoppar upp, trampar runt och rullar ihop sig med en belåten suck.

Det är tidig kväll och vi har alla ätit vår middag efter en dag på jobbet.

 

Jag kryper upp i sängen intill honom, lägger mig bakom honom, håller om och stryker hans härliga päls med lugna tag. Drar fingrarna genom de långa täckhåren, smeker de ulliga öronen där jag viskat alla mina hemligheter. Lyssnar till de lugna andetagen, vi pratar, ordlöst. Men jag pratar även med ord, tysta, viskande ord. Vill egentligen inte störa, men det finns så mycket att säga.
Viskar tyst "Du måste stanna hos mig länge än, för jag vet inte hur min värld ska kunna fungera utan dig"....

 

Berättar om den sena kvällen då han föddes, kvällen då jag visste att han fanns på jorden, efter så lång väntan. Att jag kunde gå och lägga mig med vetskapen att han var född och ämnad för mig, och jag ämnad för honom.

 

Mina händer fortsätter att stryka hans päls, sakta och lugnt. Han njuter av närheten, jag njuter av närheten...

 

Fortsätter att berätta hur mycket han betytt för mig genom våra år tillsammans, allt vi gjort tillsammans, alla äventyr. Hur han från den dag han kom hem varit min trogne följeslagare i vått och torrt.

 

Hur jag tog honom med mig på tåget till Enköping varje månad i flera år för att gå mina utbildningar till instruktör och hundpsykolog. Alla som varit på centralen vet hur hysteriskt det kan vara där, men han tog det med hyfsad ro, jag försökte alltid se till att han fick tillräckligt med utrymme för både kropp och själ.
Hur jobbigt det kunde vara för honom med alla främmande hundar, men också hur mycket han gillade mina klasskompisar, och de gillade honom. Vi utvecklades så mycket tillsammans.

 

Viskar i hans öra att "några av mina bästa vänner har jag tack vare dig, vi skulle helt enkelt aldrig ha träffats om det inte vore för dig..."

 

Ber om ursäkt för att Frey tar så mycket av min tid pga sin osäkerhet. Känner att Storm tycker det är rätt ok, han förstår. Han har alltid haft en stor förståelse för osäkra hundar, osäkra människor också för den delen.

 

Mycket har hänt det senaste året. Separation, flytt, ny man i vårt liv. I början tog Storm på sig rollen som beskyddare och försökte avgöra vad som var bra och vad som var mindre bra.
Hundpsykolog som jag kallar mig såg jag ändå inte vad som höll på att hända förrän Storm och Frey rök ihop vid ett flertal tillfällen, av ren osäkerhet.....Storm var stressad av att försöka hantera situationen och det gick ut över hans och Freys relation. Frey som också var stressad och mer osäker än vanligt...

"Ber om ursäkt för att jag lät det bli så, just då"......men jag var också lite vilsen i situationen...

 

Det börjar bli varmt i sängen, Storm skruvar på sig. Jag tar hans stora, vackra huvud i mina händer och kysser honom mitt på nosen. Han glider ner på det svala golvet och hittar en ny liggplats.

"Älskar dig mitt hjärta" viskar jag med blicken i hans och tårar av gränslös kärlek i mina ögon...hans lugna blick tillbaka... "älskar dig också min matte men nu vill jag faktiskt sova en stund"   <3

 

Den vackraste som finns <3