Långsammare steg

De där riktigt långa promenaderna i skogen som du alltid älskat och fortfarande vill göra orkar inte din gamla kropp längre genomföra. Jag ser att du vill, men måste tänka åt dig, vet att det straffar sig i flera dagar om vi går för långt, för länge.....
 
Du och jag, som gjort allting tillsammans, alltid.
Nu måste jag ibland lämna dig hemma för att de yngre ska få det de behöver.
Att se besvikelsen i dina ögon när jag ber dig att stanna hemma krossar mitt hjärta....
 
Varje dag ser jag in i dina ögon, livrädd för att de ska säga att du inte vill mer..
Men ännu finns där livsglädje och vilja och varje gång jag möter den där viljestarka blicken drar jag en suck av lättnad.
 
Den här vintern har jag tvingats inse att det troligtvis är din sista här med oss.
Jag är så glad att det då verkligen blev en riktig vinter så du har fått känna isvindarna i din päls och rulla i snön och göra snöänlgar som du älskar.
Nu kan jag bara hoppas att vi också får en sommar till på oss...
 
Dina steg är långsamma, din kropp är gammal och stel, du sover mycket.
 
Min älskade vän, det går inte att förbereda sig för den där dagen som närmar sig. Jag vet inte hur det ska gå utan dig!
I så många år har du funnits vid min sida att det känns som för evigt. Vi är en del av varandra.
Jag har alltid kunnat luta min panna mot din, mött klokheten i dina ögon och känt tryggheten i att du finns här....
 
Nu möter jag din blick varje dag och hoppas så innerligt att livsglädjen ska finnas där länge än.
 

stormofrey.blogg.se

Livet med mina fantastiska polarhundar Storm, Frey och Samson. Glädje, tårar, lycka och sorg.

RSS 2.0