Jag och hundarna åkte på äventyr till Jämtland. Jag körde själv hela vägen för första gången och det gick jättebra!

 

Åker man till jämtland mitt i vintern är det i vårt fall självklart slädkörning på gång.
Här hemma hade inte kung Bore bjudit på så mycket snö så mina grabbar hade inte kört tillsammans alls utan endast en i taget framför cykeln. Jag hade beställt en draglina där de går efter varandra och nu insåg jag att vi inte testat den ännu. Hög tid alltså och med cykel.

 

Helt enligt min plan satte jag Frey längst fram och Samson i bak med tanken att Frey skulle styra och Samson vara motor.
Nu skulle jag få se om min plan var lyckad eller inte.

Lite strul var det i början innan lillebror fattade att det var dags att jobba men sedan travade de på så bra att jag började förhandla med mig själv om att köra längre än jag från början planerat. Förnuftet segrade, det var en kort sträcka med målet att lyckas framför att köra långt, och så fick det bli.
Vi vände alltså där jag planerat och döm om min förvåning när det gick helt utan trassel!!
Sådärja, om de fixar att gå i den här konstellationen framför cykeln fixar de det också framför släden, tänkte jag.

 

Så drog vi iväg norrut mot snö och goda vänner.
Och nu till det som jag vill berätta om, själva dragturen.

 

Vi var ett helt gäng med förare, hundar, slädar och skidor. 
Tanken var att de större spannen skulle gå först och fungera lite som draghjälp för oss med färre hundar. En alldeles utmärkt tanke förutom att de större spannen snabbt försvann ur synhåll och det tunga föret gjorde att vi med färre hundar inte tog oss fram lika snabbt. Man anade scoterspåret någonstans där under den fallande, tunga snön, mycket mer än så var det inte. Att färden mestadels gick över en sjö var väl inte helt optimalt med snöväder på tvären.
Men har man längtat efter en riktig slädtur så har man.
Hundarna gick bitvis i snö upp till magen och jag fick pulsa i rullande snö eftersom det annars blev allt för tungt. De gick ändå riktigt bra och vi kämpade oss tillsammans fram mot rastplatsen för en stunds vila, varm choklad och grillade korvar.
Jag var helt genomsvettig efter att ha småjoggat stora delar av sträckan och då varken jag eller hundarna (framförallt jag) var särskilt vältränade började jag bäva för hemfärden.
Tänk om hundarna tröttnat och vägrade gå!

 

Innan vi startade kördes spåret upp med scoter men snöade lika snabbt igen. De större spannen gav sig av, återigen försvann de snabbt ur sikte och vi  hade bara varandra och bakom oss Gudrun och hennes hundar.

Samson började spåra ur och ville mest leka och dyka i snön och Frey gjorde inget för att hindra honom. Trött i både kropp och knopp blev jag gråtfärdig när jag för min inre syn såg mig släpa på både släde och hundar för att komma hem...

 

Jag ropade till Frey som långsamt lufsade på där längst fram "snälla Frey styr upp det här nu".

Och plötsligt ser jag det hända, jag ser hur hur Frey bestämmer sig för att ta tag i situationen, hur han liksom lutar sig framåt i selen och sätter igång att jobba och styra vårt lilla tvåspann.
Samson flamsar vidare en stund men så bestämmer även han sig för börja jobba. De jobbar hårt och målmedvetet tillsammans och nu blir jag alldeles tårögd av synen av deras samarbete. Mina grabbar som med alla krafter ser till att vi tar oss hem igen.

Äntligen har Frey styrkan och självförtroendet som behövs för att styra oss rätt och det var så fantastiskt att se det hända, hur han liksom bestämde sig för att nu var det dags att kliva fram och visa sitt rätta virke. Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma, underbara fina Frey 💕

Han styrde oss in på gårdsplanen och fram till vår bil där han stannade och tydligt visade att han ville hoppa in i sin kupé. När jag kramat honom och talat om för honom hur stolt jag var över hans insats fick han göra just det

 

Den kvällen var vi alla riktigt trötta. I ärlighetens namn hade jag nog tvekat om att köra om jag vetat i förväg hur spåren såg ut. Men som tur är visste jag inte det utan vi gav oss iväg och jag fick uppleva mina hundars samarbete och hur Frey på riktigt tog på sig rollen som ledarhund och det var värt allt slit, så värt det!!

 

Att vi kommit såhär långt är fantastiskt! Samson är fortfarande lite galen och har knäppa idéer ibland, man får liksom alltid tänka steget före när man har med honom att göra. Frey är fortfarande den mest tålmodiga av oss alla och jag beundrar verkligen hur han hanterar sin lillebror, det krävs ett mycket speciellt psyke för att klara det ska ni veta.