Vänner kommer och vänner går

Många gånger har jag påbörjat en text om det som jag så länge gått och tänkt på. Många gånger har den åkt i soporna då jag tvekat om jag verkligen skulle skriva om det här eller inte….

 

Men så i morse tänkte jag att det här är min blogg och här skriver jag det som är viktigt för mig, den fungerar lite grann som en dagbok jag kan gå tillbaka och titta i.
Den som inte gillar det jag skriver behöver inte alls läsa det.
Den som känner mig vet att jag kan ha svårt att prata om mina innersta känslor, konstigt nog har det alltid varit lättare att sätta ord på känslor och tankar i skrift än i tal, det är väl bara sån jag är.
Det är viktigt för mig att skriva helt enkelt.

 

Det är en sak som gnagt mig länge nu, som stundtals gjort mig ledsen och fått mig att känna mig väldigt utanför.
För drygt ett och halvt år sedan gick jag igenom en separation, det var jag som valde att lämna men vad säger att det gör saken lättare. En separation från ett långt förhållande sätter spår, där finns minnen och platser som lever kvar inom en. Men det är inte själva separationen jag tänkt ta upp här, den är privat.
Det är snarare följden av den som visat sig den gångna tiden. Det jag pratar om är vännerna, de gemensamma vännerna, dem som man så länge umgåtts med och som man tycker om.

 

De som tydligen inte var så gemensamma, de som egentligen var hans vänner. 
Jag såg det inte så, jag såg dem som mina vänner också, men jag hade fel.
De allra flesta har försvunnit ur mitt liv.

Ingen har varit elak eller sagt något taskigt, absolut inte. Men ni vet kanske hur det känns när ni möter någon som blir lite obekväm till mods, inte vet vad han eller hon ska säga, rabblar artigheter och får bråttom iväg till något annat.
Allra tydligast blir det då jag och exet råkar befinna oss på samma plats och vissa inte riktigt vet vilken fot de ska stå på, än mindre vad de ska säga eller göra. Då blir utanförskapet så väldigt tydligt och det kräver all min styrka att inte visa det.

 

Jag har hört från andra som varit i samma situation att de upplevt samma sak som jag, så jag är inte unik på något sätt. Men även om det är vanligt att det blir så här gör det inte mindre ont för den som utsätts för det.

Det är inte så att jag gråter mig till sömns, men kvar djupt inom mig dröjer sig en sorgsen känsla över att det var så lätt att välja bort mig. En saknad av dem som försvunnit, de som jag tyckte om.

 

Dessa tankar har, som sagt, länge funnits inom mig och under tiden har jag också hunnit bearbeta känslorna de fört med sig. Jag är varken bitter eller hämndlysten eller långsint, det ligger inte för mig.
Jag har människor omkring mig som gör mig stark,  jag arbetar med det jag tycker om att göra och ser framtiden an med stor tillförsikt.

 

Nu väntar nya kapitel i livet och jag är tacksam för den tid jag haft med er som försvunnit ur mitt liv.
Jag önskar er allt gott.

Annica
2016-12-12 @ 12:54:55

Jag vet exakt vad du menar. Jag har inte bara förlorat vänner som jag har mer eller mindre umgåtts dagligen med. Utan jag har förlorat hela min liv. Man går vidare men det är inte roligt. I ditt fall finns det en d3l andra aspekter med som gör att folk blir obekväma. Jag tror ute att någon har valt bort att vara din vän. En del blir "tvingade" till det. Hur kan man bli det kan man ju undra. Ja du. Vuxen mobbing och dolda hot finns även bland de bästa.
Man går vidare, tar med sig det bra. Efter ett tag lättar det mesta




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

stormofrey.blogg.se

Livet med mina fantastiska polarhundar Storm och Frey i vårt örike på Nämdö i Stockholms ytterskärgård. Glädje, tårar, lycka och sorg.

RSS 2.0