Magsjuk

Vi tvåbeningar har ännu så länge klarat oss från allvarliga magåkommor och hoppas att det fotsätter så.
 
I fredagskväll kom Storm till oss i soffan och sa, på sitt tydliga sätt, att han måste gå ut, nu!!
Det var liksom inget att diskutera så ok, det var ändå dags för kvällskissen. Jag och grabbarna gick ut.
 
Vi kom ca 50 meter, max, innan orsaken till Storms begäran uppdagades. Han var väldigt lös i magen.
Jag satte förstås igång att summera vår dag för att hitta orsaken till detta, kom fram till att det måste ha med tuggbenen som vi köpt tidigare att göra. Frey visade dock inga symptom på magproblem. Men det var en förpackning med flera tugg i så det fanns förstås en risk att Storm fått ett dåligt ex. Samtidigt så är Storm som en dammsugare utomhus så han kan ha satt i sig något som jag inte uppmärksammat.
 
Men ok, vi gick en sväng tills Storm verkade tycka att vi kunde gå in och natta oss.
 
Så följde en natt då han nästan punktligt väckte mig varannan timme för att gå ut igen. 
Jag vaknade så fort han rörde sig och stod vid min säng med sin intensiva blick, på med morgonrock, mjukisbrallor, jacka, kängor och pannlampa och så ut.
Tanken slår mig att han aldrig behövt höja rösten för att väcka mig, han behöver bara  titta på mig med en speciell blick och, oavsett hur djupt jag sover, så vaknar jag. Som telepati.
 
Det blev en låååååång natt, med många turer i grannskapet.
 
Där vid tretiden, då djupa tankar brukar dyka upp, och även bra lösningar på problem om man är vaken, dök den här gången väldigt tunga och mörka tankar upp.
I mörkret, under tusen stjärnor såg jag på Storm och blev plötsligt isande rädd för att det var hans gamla kropp som höll på att ge upp, att lever, njurar eller något annat orsakat den här plötsliga magåkomman.
Blotta tanken fick tårarna att strömma utför mina kinder. Nej, älskade vän, vi har så mycket kvar att göra, vi har ju pratat om det här, du kan inte lämna mig nu!
Storm tittar tillbaka på mig med sin kloka blick, den är ännu full av livsgnista. "Vi kan gå och lägga oss nu" tycks han säga. Ok, säger jag, vi sover väl ett par timmar till då. Och mycket riktigt, två timmar senare väcker han mig igen och vi går ut igen. Den här gången kommer inget och jag förstår att han mest varit orolig att det skulle komma mer.
Han är så fantastisk! Säger alltid till när det är kris, väntar på att man ska få på sig lite kläder och en pannlampa innan vi kommer ut.
Det värsta är över och jag kokar ris på morgonen och vi köper Canikur för att hjälpa hans mage tillrätta.
 
De där tankarna som dök upp i natten lurar i bakgrunden. Storm börjar bli gammal och min uppgift är att göra hans tid med oss så bra det bara går, lyssna av honom och göra saker på hans villkor, som han vill och kan.
Så mycket visdom ryms i hans vackra huvud, och så mycket kärlek <3
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

stormofrey.blogg.se

Livet med mina fantastiska polarhundar Storm och Frey i vårt örike på Nämdö i Stockholms ytterskärgård. Glädje, tårar, lycka och sorg.

RSS 2.0